COP 20 Lima, Peru, dec. 2014

Hur gick COP20 ?
Jo! Hyfsat! Ramarna till en avtalstext för Paris 2015 kom man överens om. Alla berörda ca 200 länder skall presentera sina bud till utsläpps-minskningar under våren 2015. Finansieringsfrågorna är man dock djupt oense om. Dessa liksom nivån på utsläppsminskningarna kommer att bli de stora knäckfrågorna i Paris. MEN, trots allt, det rör sig framåt i rätt riktning! NU håller vi tummarna för COP21 i Paris 2015!

Hur har FN/IPCC klarat sig hittills?

Inte så bra skulle man kunna säga! Arbetet med att åstadkomma ett heltäckande globalt klimatavtal pågår i FN:s regi inom ramen för ett program som kallas ”Intergovernmental Program on Climate Change” förkortat och i dagligt tal benämnt IPCC. Inom ramen för IPCC tar ett stort antal forskare världen över fram en sammanfattande rapport om klimatförändringarna ca vart 5:e år. Den allra första rapporten togs fram redan så tidigt som 1990.

Men var kommer politikerna in i bilden då?
”Alla” länder träffas en gång per år för att på politikernivå arbeta med den globala överenskommelsen baserat på IPCC:s rapportering. Dessa möten hålls i december varje år under benämningen COP, Collaboration Of Parties. Det allra första mötet hölls i Rio de Janeiro 1994. Det benämns i dagligt tal COP1. I år blir det alltså COP 20, som kommer att hållas i Peru i Lima. OCH än så länge har man alltså inte lyckats komma fram till ett heltäckande avtal! Tala om att det går långsamt!

Men Kyotoavtalet då?
Det första multilaterala avtalet slöts i Kyoto, Japan; 1997 och benämns i dagligt tal Kyotoavtalet. De stora utsläpparländerna USA, Kina, Indien, Ryssland, Australien och Kanada undertecknade dock ej avtalet. EU-länderna plus ett antal övriga länder såsom t.ex. Japan,…. etc. var de huvudsakliga parterna i detta avtal. Avtalet stadgade att de deltagande länderna, alltså däribland Sverige, skulle minska sina utsläpp med i genomsnitt 5 % till 2012 i förhållande till 1990 års nivå. Alltså en mycket blygsam nivå jämfört med vad som krävs totalt sett d.v.s. en minskning med 60-70 %:s till år 2050. Det stora problemet är dock inte den blygsamma nivån utan att de stora utsläpparländerna motsvarande 70 % av de globala utsläppen inte har undertecknat avtalet.

Den stora kalabaliken utbryter!
Redan i Köpenhamn 2009 under COP 15 försökte man få till stånd ett mer heltäckande avtal, som skulle gälla efter den första avtalsperiodens slut 2012 genom en massiv satsning och deltagande av alla ländernas regeringschefer. Men man misslyckades! Vid de följande COP-mötena efter 2009 har man sedan försökt få till stånd en överenskommelse. Det har resulterat i en halvmesyr som innebär att det ”haltande” Kyotoprotokollet förlängs till år 2020. I praktiken betyder detta knappast någonting för de globala utsläppsminskningarna.

Vad är problemet?
Förutom problematiken kring att få konsensus kring en avtalstext som över 200 länder skall godkänna så finns det ett par mer djupgående strukturella problem. Det ena är att delar av det politiska etablissemanget i USA hävdar att så länge det största utsläpparlandet Kina inte går med i avtalet så kommer inte det näst största utsläpparlandet d.v.s. USA att göra det. Det andra problemet är att utvecklingsländerna hävdar med all rättt att det är de utvecklade länder som i huvudsak har stått för CO2-utsläppen hittills. Man går därför ej med på några framtida utsläppsminskningar utan finansiell kompensation från de utvecklade länderna.

Kraftsamling i Paris 2015!
En ny kraftsamling med deltagande från alla regeringschefer i likhet med vad som skedde i Köpenhamn 2009 under COP15 kommer att göras i Paris 2015 under COP21. Ramarna för ett globalt, heltäckande avtal skall enligt riktlinjerna för detta möte då läggas fast. Avtalet skall börja gälla fr.o.m. år 2020! Tala om att vara ute i sista minuten! Enligt IPCC:s senaste rapportering 2013 och 2014 måste de globala utsläppen börja minska senast år 2020 om världen skall lyckas vända utsläppskurvan i tid. Det som står på spel nu är om vi skall gå mot en global uppvärmning på ohållbara minst 4 grader eller om vi skall hålla oss under det uppställda 2-gradersmålet!

Med skygglappar in i framtiden!

Utsläppen av växthusgaser, där CO2 är den största boven, bara fortsätter att öka! Den globala uppvärmningen skenar just nu! Vi går baklänges in i framtiden d. v. s. med skygglappar på! Uppvärmningen på ca 1 grad har skett under de senaste 100 åren d. v. s. sedan vi på allvar började använda moderna fossila bränslen som kol, olja och naturgas. Utvinning av olja påbörjades i liten skala på 1850-talet i USA. Sedan dess har oljeutvinningen ökat från några 100 tusen fat per dygn i början på 1900-talet (1 fat är ca 150 liter) till 90 miljoner fat per dygn i våra dagar.

Hur stort är problemet?
Problem??? Jo, det är bara förnamnet! Merparten av världens energiförsörjning är idag baserad på fossila bränslen d.v.s. närmare 80 %. Den fördelas på ett ungefär till lika stora delar på kol, olja och naturgas. Utsläppen av CO2 från dessa energikällor måste minska drastiskt med 60-70% till 2150 och med 100 % till 2100 för att vi skall klara 2-gradersmålet.

Men vad måste ske nu?
Utsläppen måste börja minska från och med omkring 2020. De kan alltså inte fortsätta att öka hela tiden! Enkelt uttryckt så har vår jord en CO2-budget att hålla sig till. Hälften av den budgeten är redan förbrukad under de senaste 100 åren. Om vi fortsätter som idag så är budgeten förbrukad redan omkring år 2035. OCH då är vi helt ur kurs och på väg mot en uppvärmning på minst 4 grader. Med en ökande befolkning från dagens ca 7 miljarder till ca 9 miljarder 2050 hamnar vi , våra barn, våra barnbarn o.s.v. helt säkert i en överlevnadsproblematik.

Jo, men hur skall det gå till ?
Alla måste hjälpas åt! OCH det går inte utan politisk styrning. Men kom ihåg du som individ måste dra ditt strå till stacken! Politikerna bestämmer bara ramarna! Det är i och för sig inte så ”bara”. Utmaningen för politikerna är att ”alla” länder måste komma överens om utsläppsmålen.