Inte så bra skulle man kunna säga! Arbetet med att åstadkomma ett heltäckande globalt klimatavtal pågår i FN:s regi inom ramen för ett program som kallas ”Intergovernmental Program on Climate Change” förkortat och i dagligt tal benämnt IPCC. Inom ramen för IPCC tar ett stort antal forskare världen över fram en sammanfattande rapport om klimatförändringarna ca vart 5:e år. Den allra första rapporten togs fram redan så tidigt som 1990.
Men var kommer politikerna in i bilden då?
”Alla” länder träffas en gång per år för att på politikernivå arbeta med den globala överenskommelsen baserat på IPCC:s rapportering. Dessa möten hålls i december varje år under benämningen COP, Collaboration Of Parties. Det allra första mötet hölls i Rio de Janeiro 1994. Det benämns i dagligt tal COP1. I år blir det alltså COP 20, som kommer att hållas i Peru i Lima. OCH än så länge har man alltså inte lyckats komma fram till ett heltäckande avtal! Tala om att det går långsamt!
Men Kyotoavtalet då?
Det första multilaterala avtalet slöts i Kyoto, Japan; 1997 och benämns i dagligt tal Kyotoavtalet. De stora utsläpparländerna USA, Kina, Indien, Ryssland, Australien och Kanada undertecknade dock ej avtalet. EU-länderna plus ett antal övriga länder såsom t.ex. Japan,…. etc. var de huvudsakliga parterna i detta avtal. Avtalet stadgade att de deltagande länderna, alltså däribland Sverige, skulle minska sina utsläpp med i genomsnitt 5 % till 2012 i förhållande till 1990 års nivå. Alltså en mycket blygsam nivå jämfört med vad som krävs totalt sett d.v.s. en minskning med 60-70 %:s till år 2050. Det stora problemet är dock inte den blygsamma nivån utan att de stora utsläpparländerna motsvarande 70 % av de globala utsläppen inte har undertecknat avtalet.
Den stora kalabaliken utbryter!
Redan i Köpenhamn 2009 under COP 15 försökte man få till stånd ett mer heltäckande avtal, som skulle gälla efter den första avtalsperiodens slut 2012 genom en massiv satsning och deltagande av alla ländernas regeringschefer. Men man misslyckades! Vid de följande COP-mötena efter 2009 har man sedan försökt få till stånd en överenskommelse. Det har resulterat i en halvmesyr som innebär att det ”haltande” Kyotoprotokollet förlängs till år 2020. I praktiken betyder detta knappast någonting för de globala utsläppsminskningarna.
Vad är problemet?
Förutom problematiken kring att få konsensus kring en avtalstext som över 200 länder skall godkänna så finns det ett par mer djupgående strukturella problem. Det ena är att delar av det politiska etablissemanget i USA hävdar att så länge det största utsläpparlandet Kina inte går med i avtalet så kommer inte det näst största utsläpparlandet d.v.s. USA att göra det. Det andra problemet är att utvecklingsländerna hävdar med all rättt att det är de utvecklade länder som i huvudsak har stått för CO2-utsläppen hittills. Man går därför ej med på några framtida utsläppsminskningar utan finansiell kompensation från de utvecklade länderna.
Kraftsamling i Paris 2015!
En ny kraftsamling med deltagande från alla regeringschefer i likhet med vad som skedde i Köpenhamn 2009 under COP15 kommer att göras i Paris 2015 under COP21. Ramarna för ett globalt, heltäckande avtal skall enligt riktlinjerna för detta möte då läggas fast. Avtalet skall börja gälla fr.o.m. år 2020! Tala om att vara ute i sista minuten! Enligt IPCC:s senaste rapportering 2013 och 2014 måste de globala utsläppen börja minska senast år 2020 om världen skall lyckas vända utsläppskurvan i tid. Det som står på spel nu är om vi skall gå mot en global uppvärmning på ohållbara minst 4 grader eller om vi skall hålla oss under det uppställda 2-gradersmålet!
